|
HANHUNDSETIK |
|
Målsättningen med dessa rekommendationer är att de skall tjäna till att vidmakthålla friska, livskraftiga och funktionella hundraser och leda till kraftigt minskande risker för spridning av genetiskt betingade sjukdomar och defekter. När antalet likvärdigt utnyttjade avelsdjur underskrider bestämda nivåer, ca 100 individer i effektiv population av egentliga avelsdjur utsätts stammen för så starka slumpkrafter att målinriktad styrning av avelsarbetet blir omöjligt. Fixering och förlust av gener går relativt snabbt, så att en väsentlig del av den ärftliga variationen går förlorad inom 20-30 generationer. Sådana förluster och fixeringar leder i flertalet fall till allvarliga genetiska störningar. Med normal planering av avelsarbete krävs ca 20 handjur för att upprätthålla en effektiv population omkring antalet 100. En strävan bör dock vara att inte låta en enskild hane svara för större andel valpproduktionen än maximalt 5 %. Den nivån gäller numerärt små raser. I antalsmässigt större raser bör strävan vara att hålla miniminivån vid ca 2 %. Som riktlinje gäller att en enskild hanhund i numerärt stora raser inte bör användas flitigare i avel än att hans totala antal avkomlingar uppgår till maximalt 10 % av ett normalårs registrering av rasen. Exempel: I en ras med årlig registrering av 1000 valpar bör taket för en enskild hanhunds totalanvändande vara 10 % av 1000 valpar vilket i flertalet raser gör mellan 15- 20 kullar under en hanhunds hela livstid. En i avel oprövad hanhund bör inte användas till mer än 3-5 kullar. Därefter bör resultatet av dessa första kullar inväntas, till dess valparna uppnått minst ett års ålder, innan hanhunden används i fortsatt avel. I raser med krav på prestationsprov och/eller där ärftliga defekter som visar sig sent förekommer, kan ytterligare fördröjning vara lämplig.
|